Under detta residens vill jag skapa ett installationsverk där dans, film och poesi möts för att utforska samtidens maskulinitet. Verket, som bygger på mitt projekt Boys Will Be Boys, kommer att vara en sensorisk upplevelse som engagerar publiken både kroppsligt och emotionellt.
Processen (12 veckor):
- Koncept & samarbeten (vecka maj - juli):
- Utvecklar kärnkoncept: hur dansrörelser, projicerad poesi och filmade kroppar kan samspela
- Samarbetar med contemporary-dansare för att utforska maskulina uttryck
- Produktion (vecka augusti - september):
- Koreograferar danssekvenser som växlar mellan sårbarhet och styrka
- Skapar ljudkompositioner baserade på dikter om manlighet
- Experimenterar med rummets utformning (tyg, luft, hårdhet, skörhet)
- Finalisering (vecka september - november):
- Monterar alla element till en helhet
- Dokumenterar processen för framtida utställningar
Jag vill använda mig av både det romantiska och det hårda, de mjuka rörelserna och de pressande. För mig har manlighet alltid varit en förhandling, ett möte mellan olika världar, landsbygden, stenarna, stranden och de öppna landskapen är dubbeltydiga. Det är så många olika känslor som inryms i vad platserna betyder för mig, det finns en sorg, en kärlek till den och en ständig förhandling om vad den är och hur den format mig till den man jag är och de olika män jag varit. De olika män jag speglat mig i och de jag innerligt lovat att aldrig bli. Det är möten, det är förståelse av sin person och vem man är, det är ett undersökande och något som jag tydligt ville spegla i det här projektet.
Jag vill använda rörelse och text, film och bild och gestaltande rum för att skapa mötesplatser. Hur kan jag arbeta med både det poetiska och det tydliga för att hitta en röst och en mötesplats för reflektion?
Jag vill arbeta utifrån tanken om mötesplatser, om platser som ljugarbänken . En ljugarbänk är en bänk där folk sitter och berättar (mer eller mindre sanna) historier. Ordet är belagt sedan 1966. Ljugarbänken beskriver en social och gemensam mötesplats där människor delar stunder av vardagslivet. Bänken, som själv inte har något särskilt utseende, representerar istället en symbol för lokal gemenskap och samhörighet. Hur kan vi förmedla historier och hur kan vi ta del av dem? Vilka berättelser blir hörda och vilka får aldrig komma till tals?